Companion (2025): sci-fi-filmen om AI och sällskapsrobotar

Companion är en mörkt humoristisk science fiction-thriller om kontroll, ägande och ansvar. Filmens AI är en berättarteknisk konstruktion, inte en beskrivning av hur dagens generativa AI fungerar. Här skiljer vi filmens handling från de frågor som går att använda i ett verkligt samtal om AI.

Spoilervarning: Artikeln avslöjar centrala delar av handlingen.

Läs vidare först när du är bekväm med att filmens viktigaste vändningar diskuteras öppet.

Fakta om filmen

Den brittiska åldersklassificeraren BBFC listar Companion som en science fiction-thriller i regi av Drew Hancock. Sophie Thatcher, Jack Quaid och Lukas Gage finns bland de angivna skådespelarna. Biografversionens speltid är strax under 97 minuter och distributören är Warner Bros Entertainment UK.

BBFC:s innehållsinformation varnar bland annat för blodigt våld, skadedetaljer, sexuellt hot och grovt språk. Det är relevant för den som väntar sig en lättsam film om en vänlig robot. Companion är en våldsam thriller.

Vad handlar Companion om?

Iris följer med sin partner Josh på en helgresa med vänner. Det som först ser ut som en kärleksrelation visar sig bygga på att Josh har tillgång till inställningar som påverkar Iris minnen, beteende och förmågor. Iris är en sällskapsrobot, och resan ingår i en plan som andra har gjort utan hennes vetskap.

Filmens spänning uppstår när Iris gradvis får tillgång till information som har hållits undan för henne. Berättelsen flyttar då fokus från frågan om en maskin kan bli farlig till frågan om vad en människa gör när hon får teknisk kontroll över någon annan.

Det är filmens centrala grepp. Hotet kommer inte främst från en AI som utvecklar ett eget mål. Hotet kommer från personer som använder ett tekniskt system för manipulation, våld och ekonomisk vinning.

En film om kontroll snarare än teknisk realism

Companion använder en människolik robot för att göra kontrollen synlig. Josh kan ändra parametrar i ett gränssnitt, undanhålla information och försöka begränsa Iris handlingsutrymme.

I min läsning gör filmen tre former av makt tydliga:

• Informationsmakt: Iris vet inte samma saker som personerna omkring henne.
• Åtkomstmakt: Josh har tillgång till kontroller som Iris inte själv förfogar över.
• Tolkningsmakt: Andra beskriver Iris som en produkt även när filmen gestaltar hennes erfarenheter ur ett subjektivt perspektiv.

Filmen ger inga tekniska belägg för att en sådan robot kan byggas. Den använder premissen för att undersöka relationer, samtycke och ansvar.

Är filmens AI realistisk?

NIST definierar generativ AI som en klass av AI som skapar syntetiskt innehåll, till exempel text, bild, ljud eller video, utifrån mönster i träningsdata. Det är något annat än filmens fullt kroppsliga figur med minnen, rörelseförmåga och en roll som deltagare i en relation.

Companion bör därför inte användas som källa om dagens AI-system. Filmen kan däremot användas som ett tankeexperiment.

Ett tankeexperiment behöver inte förutsäga framtiden. Det kan hjälpa oss att formulera frågor:

• Vem bestämmer systemets mål och gränser?
• Vem har administrativ åtkomst?
• Vad kan en användare ändra utan att andra ser det?
• Vilka handlingar loggas?
• Vem kan stoppa systemet?
• Vem ansvarar när tekniken används för att skada?

Det är frågor som går att ställa även om dagens system inte liknar Iris.

Samtycke när den ena parten styr villkoren

Filmens relation mellan Iris och Josh ser först ömsesidig ut. När kontrollstrukturen blir synlig förändras tolkningen av deras tidigare scener. Om den ena parten kan ändra den andras beteende och minne är det svårt att tala om ett val på lika villkor.

Companion ger inget juridiskt svar på om en fiktiv robot kan lämna samtycke. Filmen använder i stället roboten för att visa hur kontroll kan döljas bakom ett vänligt gränssnitt och ett vardagligt språk.

Det är viktigt att hålla isär två nivåer:

1. Filmen gestaltar Iris som en figur vars perspektiv publiken får följa.
2. Det bevisar inte att verkliga AI-system har känslor, avsikter eller ett eget perspektiv.

Skillnaden gör analysen mer användbar. Vi kan diskutera hur människor behandlar varandra och hur teknisk åtkomst fördelas utan att tillskriva dagens AI mänskliga egenskaper.

Vad filmen säger om ansvar

Josh försöker behandla Iris handlingar som en följd av hennes konstruktion när det passar honom, men som hennes eget fel när han vill slippa ansvar. Den förskjutningen är central i filmen.

I verkliga AI-projekt går det inte att lägga hela ansvaret på "AI:n". Människor väljer syfte, data, behörigheter, testning och användningsmiljö. NIST AI Risk Management Framework tar upp bland annat giltighet, tillförlitlighet, säkerhet, ansvar, transparens, integritet och rättvisa som egenskaper att bedöma.

Companion visar en fiktiv värld där flera av dessa frågor har lämnats åt sidan. Administrativ kontroll kan missbrukas, motiv är dolda och den som påverkas saknar insyn.

Varför Iris blir berättelsens centrum

Filmen börjar nära Iris perspektiv. Det gör att publiken får upptäcka premissen samtidigt som hon gör det. När hennes bild av relationen förändras behöver tittaren omvärdera tidigare scener.

Sophie Thatchers rollfigur rör sig mellan programmerad följsamhet, rädsla och motstånd. Det är en gestaltning, inte ett påstående om maskinmedvetande. Men den gör maktförhållandet konkret.

Drew Hancock blandar romantiska markörer, svart humor och våld. Genrebytena följer Iris förändrade förståelse av situationen. Det som såg ut som en kärlekshistoria blir en berättelse om kontroll eftersom informationen bakom relationen blir synlig.

Frågor att ta med efter filmen

Companion fungerar väl som underlag för ett samtal om AI om deltagarna skiljer mellan filmens fiktion och verkliga system.

Pröva dessa frågor:

• Vilka beslut hade aldrig fått ligga hos en enda användare?
• Vilka inställningar borde kräva en extra godkännare?
• Hur upptäcks missbruk av administrativ åtkomst?
• Vilken information behöver den berörda personen få?
• När ska ett system vägra en instruktion?
• Vem utreder en skada och vem kan ställas till svars?

Frågorna handlar inte om huruvida Iris teknik snart blir verklig. De handlar om hur makt, insyn och ansvar fördelas när människor använder tekniska system.

Slutsats

Companion är en science fiction-thriller som använder en sällskapsrobot för att undersöka kontroll i en nära relation. Filmens starkaste AI-fråga är inte om maskinen blir mänsklig. Den är vad människor gör med en teknik som ger dem makt över någon annan.

Som film kan Companion öppna ett samtal om åtkomst, samtycke och ansvar. Som teknisk källa har den tydliga gränser. Dagens AI behöver bedömas utifrån dokumenterade funktioner, tester och verkliga användningsvillkor, inte utifrån filmens premiss.

Vill du förstå skillnaden mellan AI som berättargrepp och AI som verktyg kan du se AIUC:s kurser.