Interoperabilitetsförordningen: nya krav och möjligheter för Sverige

Hur skulle offentlig sektor se ut om all data flödade fritt mellan myndigheter och företag, utan byråkratiska hinder och tekniska problem? Interoperabilitetsförordningen är EU:s stora satsning för att koppla samman digitala system över hela unionen. Men vad innebär det i praktiken, och hur påverkas Sverige?

EU:s interoperabilitetsförordning syftar till att förbättra datadelning och digital samverkan mellan myndigheter i hela Europa. För Sverige innebär det stora förändringar, där Myndigheten för digital förvaltning (Digg) har en nyckelroll i att driva utvecklingen. Genom initiativ som Ena och Ramverket för digital samverkan ska svenska myndigheter bli mer enhetliga i sin hantering av digitala tjänster. Trots stora möjligheter finns det också utmaningar: från tekniska hinder till juridiska frågor och behovet av en tydligare nationell styrning.

EU:s interoperabilitetsförordning, Interoperable Europe Act, antogs den 13 mars 2024. Den gäller gränsöverskridande digitala offentliga tjänster och skapar former för samarbete, gemensamma lösningar och interoperabilitetsbedömningar inom EU.

EU:s förarbete beskriver möjliga tids- och kostnadsbesparingar av bättre interoperabilitet. Sådana scenarier gäller ett brett framtida läge för hela EU och ska inte läsas som ett utfall av förordningen. Den säkra utgångspunkten är därför förordningens krav och myndighetens eget nuläge, inte ett europeiskt maxscenario.

Förordningen stöds av EU-program och gemensamma projekt, men budget och tidsplan hör till respektive program. För en svensk myndighet är de praktiska frågorna vilka datautbyten som omfattas, vilka gemensamma lösningar som kan återanvändas och hur en interoperabilitetsbedömning ska dokumenteras.

Interoperabilitetsförordningen innebär också en ny styrningsmodell för offentlig datadelning och öppna data, utvecklad i samarbete mellan medlemsstaterna och EU:s institutioner. Genom att skapa en gemensam infrastruktur för datadrivet beslutsfattande syftar förordningen till att minska administrativa hinder, öka transparensen och främja innovation inom EU:s digitala ekosystem.

Den nya EU-förordningen ställer krav på hur organisationer hanterar data och digitala processer. Effektiv datadelning och AI-drivna lösningar spelar en avgörande roll i att skapa smartare, mer automatiserade arbetsflöden.

Ett effektivt informationsutbyte kräver en tydlig ram för interoperabilitet. EU:s nya förordning bygger på fyra huvudprinciper som säkerställer att data kan delas smidigt och säkert över organisationsgränser.

Grundläggande krav för interoperabilitet

Den nya interoperabilitetsförordningen ställer omfattande krav på tekniska standarder, datadelning och säkerhet inom EU:s offentliga sektor. Målet är att information ska kunna flöda smidigt mellan myndigheter i olika medlemsländer.

EU:s fyra huvudområden för interoperabilitet

Interoperabilitetsförordningen bygger på fyra huvudområden som är centrala för att möjliggöra effektivt informationsutbyte och samarbete mellan medlemsstaternas offentliga sektorer:

1. Rättslig interoperabilitet: Säkerställer att lagar och regler harmoniseras mellan medlemsländer för att möjliggöra informationsutbyte utan juridiska hinder.
2. Organisatorisk interoperabilitet: Fokuserar på att samordna processer och arbetsflöden mellan olika organisationer och sektorer för att underlätta gränsöverskridande samarbete.
3. Semantisk interoperabilitet: Ser till att data som utbyts mellan system är förståelig och meningsfull genom gemensamma definitioner och standarder.
4. Teknisk interoperabilitet: Innebär användning av kompatibla tekniska lösningar, såsom gemensamma specifikationer, standarder och plattformar, för att säkerställa smidigt datautbyte mellan IT-system.

Säkerhetskrav för datadelning

Säkerhetsaspekten är en central del av interoperabilitetsförordningen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har fått i uppdrag att ta fram riktlinjer för enhetliga skyddsnivåer vid datadelning inom offentlig sektor.

Säkerhetskraven omfattar även skydd av personuppgifter i enlighet med GDPR (EU 2016/679) och förordningen om dataskydd för EU-institutioner (EU 2018/1725). Samtidigt uppmuntras interoperabilitetslösningar att använda öppen källkod och öppna data för att öka transparensen och säkerheten.

Den svenska offentliga sektorn står därmed inför en omfattande omställning där både teknik, säkerhet och juridik behöver anpassas till de nya EU-kraven.

Svenska myndigheters anpassning till interoperabilitetsförordningen

För att uppfylla EU:s krav på interoperabilitet måste svenska myndigheter anpassa sina digitala system och arbetssätt. Myndigheten för digital förvaltning (Digg) har en central roll i att driva denna utveckling genom att samordna, styra och utfärda föreskrifter för interoperabilitet i offentlig sektor.

1. Ena: Sveriges digitala infrastruktur

Ena samlar gemensamma byggblock och arbetssätt för svensk offentlig förvaltning. Det är inte ett enda IT-system, utan ett samordnat arbete som ska göra datautbyte och digitala tjänster mer enhetliga.

Genom standardiserade tekniska lösningar och gemensamma ramverk möjliggör Ena säkrare och effektivare digitala tjänster i offentlig sektor. Den innehåller bland annat byggblock som e-legitimation, digital post och ombudshantering, samt grunddatadomäner för delning av persondata, företagsdata och hälsodata.

Digg leder arbetet i samarbete med tolv myndigheter, och en strategisk färdplan för Ena fram till 2030 fokuserar på att stärka digitalisering, innovation och automatisering. Ena blir därmed en central del i Sveriges anpassning till EU:s interoperabilitetsförordning och en mer sammanhållen offentlig sektor.

2. Ramverket för digital samverkan: vägen till effektiv datadelning

Ramverket för digital samverkan är ett nationellt ramverk som utvecklats av Myndigheten för digital förvaltning (Digg) för att stödja offentlig sektor i att dela information och samverka digitalt. Det bygger på EU:s European Interoperability Framework (EIF) men är anpassat till svenska behov och regelverk.

Ramverket ger vägledning för hur myndigheter, kommuner och regioner kan samverka mer effektivt genom gemensamma principer och tekniska standarder. Fokus ligger på att säkerställa att digitala lösningar fungerar över organisationsgränser, samtidigt som innovation och transparens främjas.

Det omfattar sex huvudområden:

1. Juridik: Ser till att datadelning sker i enlighet med lagstiftning.
2. Verksamhetsstyrning: Effektiviserar arbetsprocesser och samverkan.
3. Information: Säkerställer att data kan förstås och tolkas enhetligt.
4. Teknik: Definierar standarder och tekniska lösningar.
5. Säkerhet: Skyddar data och informationsflöden.
6. Styrning: Samordnar digitaliseringen på nationell nivå.

Ramverket fungerar som en gemensam grund för hela den offentliga sektorn och gör det enklare att möta EU:s krav på interoperabilitet. Det stärker också möjligheten till datadriven innovation och förbättrad service för både medborgare och företag.

3. Reglering och styrning: Diggs roll i interoperabilitet

För att säkerställa ett enhetligt införande av interoperabilitetsförordningen har Myndigheten för digital förvaltning (Digg) fått mandat att styra och samordna datadelning inom svensk offentlig sektor. Digg utfärdar föreskrifter för nationella interoperabilitetslösningar och ansvarar för att säkerställa att svenska system är kompatibla med EU:s ramverk.

Den svenska anpassningen är inte längre ett förslag. Arbetet började med utredningen En reform för datadelning (SOU 2023:96), och har sedan gått hela vägen:

• 16 april 2026: Regeringen lämnade proposition 2025/26:244, Nya krav på interoperabilitet vid datadelning inom den offentliga förvaltningen.
• 10 juni 2026: Riksdagen biföll propositionen.
• 15 augusti 2026: Lagen trädde i kraft.

Lagen gäller statliga myndigheter, kommuner, regioner och kommunala bolag, och tar sikte på datautbyten som sker återkommande eller i stor skala. Undantag kan göras när efterlevnad vore olämplig med hänsyn till Sveriges säkerhet, när cybersäkerheten eller skyddet för personuppgifter inte kan upprätthållas, eller när kostnaden står i uppenbart missförhållande till nyttan.

För din organisation innebär det att kraven gäller nu, inte någon gång i framtiden. Digg spelar en avgörande roll i att införa och övervaka förändringarna, där styrning och efterlevnad blir centrala frågor.

4. Införandet: utmaningar och möjligheter

Införandet av interoperabilitetsförordningen innebär stora förändringar för svenska myndigheter. En mer samverkande offentlig sektor kan minska administrativa bördor, förbättra säkerhet och öka transparens genom öppen data. Samtidigt finns flera utmaningar att hantera:

• Tekniska och organisatoriska anpassningar: Myndigheter kan behöva uppdatera system, informationsmodeller och arbetsprocesser.
• Resursbehov: Anpassning, utbildning och förvaltning behöver planeras och följas upp.
• Samordningsbehov: Gemensamma krav hjälper bara om ansvar, begrepp och tidsplaner är tydliga mellan de aktörer som utbyter data.

Trots dessa utmaningar är interoperabilitetsförordningen en möjlighet att effektivisera offentlig sektor och knyta ihop system som i dag står isolerade. Med rätt införande kan den bidra till en modern och mer samverkande offentlig förvaltning.

Öppen källkod och datadelning: en nyckel till digital samverkan

Öppen källkod spelar en central roll i EU:s arbete med interoperabilitet. Genom att använda och bidra till öppen källkod kan offentlig sektor minska beroendet av proprietära lösningar och främja innovation.

Öppen programvara kan underlätta återanvändning och gemensam utveckling, men en allmän BNP-uppskattning visar inte nyttan i ett enskilt projekt. Utvärdera i stället återanvändning, förvaltningskostnad, säkerhet, leverantörsberoende och hur väl lösningen fungerar tillsammans med andra system.

Val av licensmodeller för offentlig sektor

För att säkerställa att öppen källkod används på ett enhetligt sätt inom offentlig sektor har Myndigheten för digital förvaltning (Digg) tagit fram riktlinjer för val av licensmodeller. Följande licenser rekommenderas beroende på projektets karaktär:

• EUPL 1.2, GPL-3.0 eller AGPL-3.0: För plattformar och infrastruktur där källkoden ska förbli öppen och tillgänglig för alla.
• MIT och Apache License 2.0: För projekt där vidareutveckling kan ske både som öppen och sluten programvara.

EUPL (European Union Public License) är den enda programvarulicensen som är juridiskt bindande på svenska och flera andra EU-språk. Däremot måste myndigheter som bidrar till befintliga öppen källkodsprojekt acceptera de licensval som redan är fastställda enligt Open Source Initiative.

API-specifikationer: Grunden för interoperabilitet

För att säkerställa enhetliga och säkra informationsflöden inom offentlig sektor har Myndigheten för digital förvaltning (Digg) utvecklat nationella riktlinjer för API:er. Dessa standarder gör det enklare för myndigheter att integrera sina system och dela data på ett effektivt sätt.

Digg har tagit fram en nationell REST API-profil, framtagen i samarbete med myndigheter som Bolagsverket och Arbetsförmedlingen. Profilen ger riktlinjer för API-utveckling och innehåller krav på säkerhet, autentisering och kryptering, inklusive stöd för OAuth 2.0.

För att underlätta hantering av API:er erbjuder Digg även API Playbook, en vägledning som hjälper offentliga aktörer att skapa interoperabla lösningar och minska utvecklingskostnader.

Den nationella API-katalogen samlar och publicerar API:er från offentliga organisationer för att öka tillgänglighet och effektivitet. Plattformen stöder metadatahantering och förenklar uppdateringar och distribution av API:er.

Med dessa initiativ skapar Digg en sammanhållen struktur där API:er fungerar på samma sätt mellan myndigheter och organisationer.

Säkerhet och transparens med öppen källkod

Öppen källkod är en central del av Diggs arbete för att stärka säkerhet, transparens och innovation inom offentlig sektor. Genom att göra källkod tillgänglig för granskning kan säkerhetsbrister identifieras och åtgärdas snabbare, vilket minskar risken för dolda sårbarheter.

För att garantera säkerheten kräver Digg att myndigheter genomför systematiska säkerhetsbedömningar av öppen programvara innan den tas i bruk. Detta inkluderar kodgranskning, riskhantering vid användning av externa bibliotek och borttagning av känslig information innan publicering. Dessutom rekommenderas öppna licenser som EUPL, MIT och Apache för att möjliggöra återanvändning och vidareutveckling av offentlig programvara.

Transparens är en annan nyckelfaktor. Digg förespråkar att källkod, dokumentation och ärendehanteringssystem ska vara publikt tillgängliga under utvecklingsprocessen. Genom att publicera projekt på öppna plattformar som GitHub blir utvecklingen både mer granskningsbar och mer samarbetsdriven.

Öppen källkod ger också långsiktiga fördelar genom att minska beroendet av proprietära lösningar och främja innovation. Genom att dela och återanvända digitala tjänster kan myndigheter effektivisera sin utveckling och skapa bättre digitala lösningar för både medborgare och organisationer.

Utmaningar och lösningar för interoperabilitet i Sverige

Interoperabilitet är en nyckelfråga för att effektivisera datadelning och digital samverkan inom den svenska offentliga sektorn. Sverige har ett nationellt arbete genom Diggs Ena och Ramverket för digital samverkan, men det finns fortfarande utmaningar i att säkerställa att det blir tillräckligt styrande och enhetligt infört över hela offentlig sektor.

Utmaningar

1. Teknisk fragmentering: Många myndigheter använder äldre tekniker som SOAP, vilket gör det svårt att hitta kompetens och integrera med modern teknik som REST och FHIR. Bristen på standardiserade API:er och strukturerade dataformat försvårar automatiserad datadelning.
2. Bristande enhetlig styrning: Länge saknades obligatorisk styrning som säkerställde att alla myndigheter, kommuner och regioner införde samma lösningar, vilket gav sektorsspecifika system och ineffektiv datadelning. Den nya lagen från augusti 2026 ändrar förutsättningarna, men arvet av äldre särlösningar finns kvar och försvinner inte för att en lag trätt i kraft.
3. Juridiska hinder: Oklara regler kring dataskydd, äganderätt och ansvar vid datadelning skapar osäkerhet hos myndigheter och externa aktörer. Nuvarande lagstiftning är inte fullt anpassad för att stödja interoperabilitet på nationell nivå, vilket kan försvåra samverkan.
4. Datahantering och kvalitet: Olikartad hantering av data mellan myndigheter kräver manuell hantering, vilket leder till sämre datakvalitet, spårbarhet och effektivitet. Semantiska skillnader mellan olika system gör det svårt att dela data med bibehållen mening.
5. Resursbegränsningar: Många offentliga aktörer saknar teknisk kompetens och ekonomiska resurser för att införa interoperabla lösningar. Mindre myndigheter och kommuner kan ha svårare att anpassa sig till nya krav än större statliga aktörer.

Lösningar

1. Modernisering av tekniska plattformar: Införa moderna standarder som FHIR och REST API:er för att ersätta äldre teknologier som SOAP, vilket redan sker i vissa regioner. Diggs Ramverk för digital samverkan fungerar som riktlinje för teknisk utveckling och standardisering.
2. Tydligare nationell styrning: Lagen om interoperabilitet vid datadelning, i kraft sedan augusti 2026, ger en mer enhetlig styrning än vad frivilliga ramverk kunde. Diggs roll i att styra och samordna behöver följa med, så att fler offentliga aktörer faktiskt följer samma lösningar och inte bara samma principer.
3. Juridisk tydlighet: Utveckla tydligare riktlinjer kring dataskydd, säkerhet och äganderätt kopplat till interoperabilitet. Anpassa regelverk som GDPR och offentlighetsprincipen så att de stöder snarare än hindrar datadelning.
4. Förbättrad datahantering: Inför semantiska standarder som säkerställer att data är konsekvent strukturerad och begriplig mellan olika system. Regelbundna valideringar av datakvalitet kan minska behovet av manuell hantering.
5. Kapacitetsutveckling och resurser: Investera i utbildningsprogram för offentlig sektor inom digitalisering och interoperabilitet. Tilldela mer resurser till mindre aktörer för att stödja deras övergång till interoperabla lösningar.

Sammanfattning

Sverige har ett nationellt arbete för interoperabilitet genom Diggs Ena och Ramverket för digital samverkan, men utmaningar kvarstår i att säkerställa ett enhetligt och styrande införande. Lösningar inkluderar modernisering av teknik, stärkt nationell styrning, juridisk tydlighet, förbättrad datahantering samt investeringar i kompetensutveckling och resurser. Diggs arbete med interoperabilitetsramverket spelar en avgörande roll i att skapa en mer sammanhållen och effektiv offentlig sektor.

Slutsats

Interoperabilitetsförordningen är en viktig del av EU:s arbete för en mer sammankopplad och effektiv digital förvaltning. De uppskattade vinsterna är stora, men de förutsätter att förordningen faktiskt genomförs hela vägen ut i verksamheterna.

För svenska myndigheter innebär detta omfattande förändringar som kräver teknisk modernisering och enhetliga datadelningsprinciper. Diggs ramverk och initiativ, inklusive Ena och Ramverket för digital samverkan, ger riktlinjer för hur Sverige ska anpassa sig till de nya kraven.

Samtidigt är säkerhet och transparens avgörande. Ett balanserat införande måste säkerställa att digital samverkan inte äventyrar känslig information, vilket gör öppen källkod och standardiserade säkerhetsrutiner centrala i processen.

Sammanfattningsvis är interoperabilitetsförordningen en möjlighet att skapa en mer effektiv och enhetlig offentlig sektor, både i Sverige och inom EU. För att uppnå detta krävs fortsatt samarbete mellan myndigheter, tydliga styrningsprinciper och en kombination av teknisk innovation och robusta säkerhetslösningar.

Interoperabilitet är inte enbart en lagfråga. Den påverkar hur data hanteras, hur processer effektiviseras och hur arbetet organiseras. Genom att förstå AI och automatisering kan din organisation anpassa arbetet till de nya kraven.

Interoperabilitetsförordningen ställer nya krav på hur data delas och används i offentlig sektor, men den skapar också möjligheter att arbeta mer effektivt och fatta bättre beslut.

På AIUC erbjuder vi kurser och utbildning på plats som ger personalen praktisk vana vid AI och digitalisering. Vi anpassar utbildningar efter era behov och visar hur AI kan användas för att hantera stora datamängder, förbättra informationsflöden och förenkla administrativa processer. Ska någon i stället bedöma nuläget och planera hur systemen ska samverka: det arbetet gör vårt systerbolag Ampliro.